Nytt kapittel avslutar det sista?

Spenderade min lunch tillsammans med Kim och Daniel. Vi gick till "wok 2 walk" och plockade till oss den fantastiska take away buffeen. Kinamat är något jag älskar. På riktigt. Med hela hjärtat, det gäller dock all mat. Det är dock jobbigt när man står där med sin lilla låda och fyller den till max, så att det nästan rinner över och inte går att stänga. Smått generad ska jag betala. Min låda är full. Medans grabbarna plockar till sig deras mat ( i varsin låda dubbelt så stor som den jag valde, det tar självklart längre tid). Kvinnan som tog emot min betalning har en son på fyra månader som satt smågrinig i en blåblommig vagn utanför restaurangen. Självklart fångade jag det lilla livets uppmärksamhet och han såg på mig med sina stora bruna ögon. Som om jag vora något annat än människa, något som han aldrig sett förut. Jag beudrar den nyfikenheten som syntes över hela hans ansikte. Han är modig. Grabbarna blir äntligen färdiga, lika nöjd som jag över att ha lyckats fylla lådan med allt vi ville ha.

Vi korsar den stora vägen precis utanför restaurangen för att sätta oss på de parkbänkar som riktar sig emot havet. Dunderhungriga, smågriniga och trötta börjar vi äta under tystnad. Snart pratar vi i mun på varandra igen. Energi källa. Solen, doften och ljudet av havet. Det goda sällskapet och tacka gud (och kina kocken) för den goda maten. Kim säger att detta är en pefekt dag på Malta. Jag och Daniel instämmer, på Engelska som tur är. Jag börjar dock förstå mer och mer Danska. De gånger jag inte gör det är det inte mitt fel. De pratar helt enkelt otydligt. Kanske är så. Det får mig att känna mig bättre. Denna härliga, avslappnade lunchen gör att jag klarar av de fyra långa timmarna som jag har kvar av mitt arbetspass.

Jag älskar mitt jobb, det gör jag verkligen. Det är stressigt men ändå lungt. Jag tycker det är roligt men svårt. Ibland alledels för lätt. Men idag vill jag hem. Hem till mamma, jag vill krama om mamma och bara hålla om henne i en kort tysnad. För att känna hela saknaden smälta igenom kroppen och ner genom golvet. Då jag blir hel igen. Jag läntar efter att se på min syster innan jag tar henne i min famn. Jag vill se henne i ögonen, jag vill se förändring som skett under sommar månaderna som vi spenderat ifrån varandra. Jag vill egentligen att hennes ögon ska spegla allt hon själv sett så att jag får se. Ja, jag längtar efter er. Så förbaskat mycket. Det är jobbigt att sitta still idag. Ack vad livet är orättvist?

Igår tog jag ett beslut. Litet eller stort. Det återstår vi att se. Kanske blir det ett stort steg i livet. Kanske påverkar det något ogjort som nu inte kommer att hända. Min morgondag kanske blir ett fantatiskt äventyr, just för att jag sa ja. För att jag valde det. För att jag vill. Det finns en skönthet i denna situationen, jag kan inte riktigt röra den. Det finns något spännande och ändå skrämmande. Varmt men ändå kallt. Har jag gjort rätt? Precis innan kändes det som om någon satte in en gaffel i hjärtat på mig och rotarede ett helt varv. Tills alla blodkärl sprack och hjärtat stannade. I en ljudlös sekund fanns ingen annan än jag och just den smärtan som gjorde grymt ont. Det fanns just då inget ärligare än det andetag jag tog just då. Inget mer naket, sårbart och litet. I denna stund, tro det eller ej, kände jag mig hel. Det var som om jag i en storm greppade tag i en grantopp. Där jag ska bygga hus tills stormen lagt sig. För det har jag lovat. Min löfte bor i granen. Tillsammans med mig och mitt känslomässiga oväder som jag lyckats kontrollera. Övning ger färdighet. Kan du då kan jag.

Ibland så är jag vacker, ibland så är jag ful. En stund kan jag vara duktig men sen så blir det strul. Vissa säger att jag måste vara en idiot. Det är säkert sant. Men mitt hjärta det är stort. Bra som fan. Känn kärleken imellan varje rad som fyller min blogg. Den är sann även i all idioti, den är på riktigt i reng och solsken.



"Gud, tack för maten, tack för familj och vänner, tack för spriten som fick mig att somna med både smink och klädrna på. Livet är bra."
2010-08-01 @ 19:57:58 Permalink Sandra tänker Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag tycker om söndag



Jag minns en väg som en gång var så smal.
Inte alls främmande jag visste vart jag var.
I mig själv har jag tillåtit mig att falla djupt.
Jag är nu rädd för att inte kunna landa mjukt.
Jag vandrar vilsen längs denna ensammma strand.
Det finns spår av sorg i det hjärta som stod i brand.
Ett föflutet, ett minne gör oss till det vi blir och det vi är.
Jag ska lära mig själv, att jag ska bara vara precis här.
Att hitta ett lugn där jag kan tillåta mig själv att känna.
För att veta, vad jag ska minnas och vad jag måste lämna.





..
2010-06-13 @ 16:57:28 Permalink Sandra tänker Kommentarer (1) Trackbacks ()

När du vet att det är den rätta..

Att vara med någon , att vilja och välja att leva tillsammans med någon är så fint och vackert men samtidigt något jätte läskigt och svårt. Att vara känslomässigt blottad inför den man älskar mest, den man valt att leva tillsammans med här och nu. Det finns då stunder man inte vet vart man ska ta vägen på grund av alla känslor. Det finns stunder man känner total hopplöshet.

Lika lätt som din käraste slår dig igenom sjunde himlen till tionde himlen och får dig att sväva på rosa moln i ett land i ingestans. Lika fort ska han kunna måla molnen svarta och låta dig falla genom molnen. Varför kärleken kan göra dig så glad och samtidigt såra dig som mest. Enda , enklaste och den mest lokgiska föklaring är att det är utav - kärlek. För att man bryr sig så mycket.

Hur brutal och elak kärleken kan vara mot en, kan man någonsin förså det? Då det svider om hjärtat, då tårarna bränner i halsen och tankarna skapar en bomb i magen. Man tror att hela världen ska falla samman.
När man av rädsla bygger upp en bild i huvudet, en tro och förtvivlan.

Men för varje gång det gör så där jätte ont, varje gång man tror att nu orkar man inte mera. När man ändå gör allt i sin makt, med all ork, tro, hopp och kärlek. När man bara vet att morgondagen kommer med solsken. När det ändå gör så ont, när man ser att den som sårar dig ändå älskar dig. När du genom alla missförstång, all besvikelse och ilska kan se den ömma kärleksfulla sidan lida på grund av vad som händer.

När man klarar alla hinder emot varann och allting annat. När man vet att man alltid kommer att göra allt, när man vet att man orkar och vill. När man ser att du i morgondagen fortfarande håller din kärleks hand. Då är det rätt. Man bara vet. Att all lycka,sorg, förtvivlan och oro är värt det. Det är värt att slita, gråta till och med tveka en stund. Om man bara vet. Att vad som komma skall fortfarande är det man vill.

Släpp då aldrig den människan. För jag tror på att den personen är den rätta. Det gäller inte att hitta den person du vet och tror att du kan leva tillsammans med och älska en livstid. Utan den personen du inte kan tänka dig att leva utan en hel livstid. Jag må vara naiv, trött och yrar av feber. Men jag kommer ikväll hålla så hårt vi denna tanke, denna tro jag har. Jag kommer lägga den i ett hemligt rum där jag kommer påminna mig själv om de fantatiska stunder jag har fått uppleva. Påminna mig själv om att vara så tacksam över att jag varja natt får somna brevid den jag valt att leva med, den jag älskar mest. Inte alla får det... Jag får, jag kan och vill. Jag ska somna glad inatt, lycklig, lättad och tacksam.
2010-03-26 @ 22:57:59 Permalink Sandra tänker Kommentarer (2) Trackbacks ()

God morgon Malta.... eller sverige ?

Solen skiner jag lyssnar på musik på högsta volym. Björn Rosenström kommer nog alltid vara min sommar musik. Jag vill ha sommar och sol och bad ! Jag längtar hem, jag vill ha en svensk sommar ? Knäpp jag är, här är det vackert och varmt och garanterat soldagar. Jag saknar Sanna, jag saknar Elin. Jag vill ta på mig massa kläder trots att det är sommar sätta mig i en park och skratta med dom. Jag saknar Natalia och gå ut på kvälls promenader, insistera att bada trots att vattnet skulle ta dö på mig för att det är så kallt. Jag saknar Karolina som ska sitta uppe med mig hela natten för att varva donky kong för 1000 gången. Jag saknar Krister som håller mig vaken hela natten för att se på Hitta nemo miljoner gånger om och om igen. Jag saknar min mormor som kommer in och säger att det är dags att lägga sig. Jag saknar pernilla som lyfter upp mig och får mig att känna mig som en stjärna. Jag saknar Nettan som är den mest tokiga söta personen som finns som ska få mig att skratta åt hennes snopp humor. Jag saknar min moster som ska ta med mig på en galen biltur som inte alls blir som man tänkt. Att vi åker från strand till strand för att hitta solen. Tillslut hamnar vi på en kak fabrik. Men det är också ok. Jag saknar sommarstugan. Att bara äta , äta och äta lite till för att sedan äta igen. Jag vill åka färga till Finland för att träffa gammel farmor i henne fina hus mitt ute i ingenstans. För att få fiska med Krister och Karolina. Jag saknar  mitt fina , röda flickrum som jag själv målat och möblerade om varannan månad för att jag är SÅ kreativ. Eller något. Jag saknar pissen som går med mig till mataffären och hem igen. Jag saknar att känna att det var så jobbigt att gå upp en sommar morgon för att ta ut singo.  Jag saknar , jag längtar, jag vill hem! Jag vill ha er här hos mig varje dag. Hela tiden.  KOM TILL MIG !

Jag saknar att ha en buss som tar mig överallt, hela tiden. Jag saknar att veta exakt vilken tid alla bussar går och jag VET att dom kommer och går då.

Jag har dock Maria , Angelica och Hanna här.. Mina tjejer. Vi får nog en toppen sommar ändå. Önskar dock ni vore här och ni är välkommna att komma och liva upp mitt liv.

Oja, visst är jag lycklig här. Men när jag inte är, så är jag lycklig någon stans ändå. Minnena med nära och kära värmer mig när det är mörkt och kallt. Det känns konstigt hur livet vänder och byter stig, att man inte vet vad som komma skall. Att det inte blir som planerat. Jag har nog ändå hittat rätt. För just nu. Idag. Är det bäst, bättre än jag kunde tänka mig. Jag är lycklig. Jag har dåliga dagar, men jag är lycklig. Jag är det.

Jag saknar att åka till pappa och gnälla över hans stökiga hem för att sedan vakna på morgonen och upptäcka att han städat hela lägenheten och inte sovit hela natten. Jag saknar att han sätter på ett jätte skrämmande spel som vi ska varva ihop. Jag saknar hur det bara är jag och han på natten och han ska laga vilken mat jag vill ha. Trots att det inte finns något hemma. Så lagar han alltid mat som jag tycker om.
Jag älskar hur han sätter på en skräckfilm när jag inte vill och lovar att han alltid försvarar mig. Jag saknar hur han sjunger för mig. Hur han tvingar mig att promenare överall trots att det är jätte långa vägar.Min stora starka pappa. Hur vi tillsammans somnar i vardagsrummet i varsin fötölj och vaknar med ryggsmärta. Det värker i mig av saknad. Min MIN MIN pappa.

Jag saknar Amanda och Joanna som tjatar på mig att leka ute med dom andra barnen. Jag saknar hur dom ska visa mig alla deras läxor, viska om alla hemliga pojkvänner som pappa inte vet om. Jag saknar farmor som bärättar för mig om sin barndom , historier jag redan hört så många gånger. Jag vill bara höra dom igen, se henne berätta dom medans hon lär mig laga mat.

Jag saknar farfar som säger att jag är den finaste brunögda barbarnet i världen. Hur jag är hans lilla älskling och han lär mig alla hans trolleri trix. Jag saknar hur jag alltid trott på att han vet och kan allt. Att han är så vis. Jag minns när jag var liten och jag visste exakt vilken tid han kom hem från jobbet. Jag brukar gömma mig. Han brukar då säga "fi foy fi fam ( eller något ) I smell the blod of an swedish man."  Så tar han tunga steg för han visste alltid vart jag gömde mig.

Jag saknar när mamma och Mikael ska ut och dansa och det bara var jag och Selina hemma. Hur vi tittade på film och åt godis. Hur jag höll henne uppe hela natten utan att berätta det för dom. Jag ville inte sitta ensam hela natten. Jag saknar hur hon så sött satt och nästan somnade tills jag sa att nu är det tid att sova.

Jag saknar när jag och mamma kunde gå och rida, jag saknar när vi skulle ut och springa tilsammans. Ja, jag försökte alltid. Men som mamma springer kommer jag aldrig klara.


Jag saknar och längtar och njuter av mina fina minnen.  Det finns för många dåliga, men i varje dåligt minne har jag någon som håller mig i handen. Det har varit min tur i oturen.

precis ringde min Maria mig och pratade. Det var så skönt att höra hennes röst. Jag har saknat henne så. Trots att vi är så nära så har vi inte setts.. Men idag ses vi nog en stund efter jobbet.



Nu är det så mina kära vänner, jag ska göra mig iordning för jobbet. Men jag har fått så mycket mer läsare dom senaste veckorna. Ändå är det bara mamma, mormor och farmor Anki som kommenterar. Kanske min älskling ibland. Är det ingen annan som vill slänga in en kommentar så jag vet vem som läser mig :)

Fin lördag till er allihopa. PUSS PUSS PUSS OCH STORA KRAMAR; en extra kram till Natalia som ligger hemma med brytet ben. Älsklingen min , må bättre snart :)
2010-02-20 @ 14:00:23 Permalink Sandra tänker Kommentarer (1) Trackbacks ()

Länkar

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar