Idag är en ny dag med nya tag och möjligheter! Hej världen!
Nu har jag snart inte skrivit på en vecka...och mina besökare har droppat haha! Jag har inte riktigt haft ork eller lust att blogga överhuvudtaget. Inte vetat vad jag ska skriva riktigt. I tisdags åkte farmor och farfar hem och vi grät tillsammans och kramades alla tre. Det kändes helt sjukt jobbigt och jad hade ont i magen nästan hela dagen för att jag inte kunde åka till flygplatsen och vinka dom hejdå. Kanske lika bra så annars hade jag väl inte låtit de åka. Jag hoppas de klarar av att komma och hälsa på längre fram.
De var här i två veckor och det var helt underbart samtidigt väldigt känslomässiga två veckor. Min farfar som är en av de bästa människorna jag känner har förändras så fruktansvärt mycket och har blivit en kall och hård man. Detta är inte hur han är. Han är en lustikurre, som skojar hela tiden och tar livet med en klackspark. Han har alltid älskat livet och allting det har att erbjuda. Han har alltid klarat av motgång i livet och sett det som något att lära sig utav. Han var självklart farfar som han alltid varit, dock annorlunda och så sårad. Han har aldrig varit seriös emot mig. Han ska alltid vara rolig. Men nu har vi haft så djupa diskussioner jag trodde jag aldrig skulle ha med honom. Självklart gör det ont att höra vad som händer, alllting som jag inte vetat eller har möjlighet att inte göra något åt.
Jag kan inte förstå hans hat gentemot hans egna barn, det är något som inte finns för mig. Jag kan för allt i världen inte förstå hur du vänder ryggen emot dina egna barn. Jag hoppas att under min livstid att jag aldrig kommer att uppleva sådan hat och sorg att göra så. Men vi har pratat mycket om hur farmor och vad som kommer att hända, vilket troligtvist kommer att hända inom snar framtidig. Läkare har sedan början sagt att hon kommer att vara relativt normal i 1-2 år och de är nu inne i tredje året och minnet försvinner mer och mer. Hon upprepar sig med jämna mellan rum och glömmer vart hon själv är.
Farmor är dock medveten om att hon är sjuk och att hon snart kommer att lämna sin kropp som ett skal med inget minne om vem någon är. Hon är medveten om hur dåligt fafar mår och hon är även lika medveten om hur han kommer att kämpa för att ta hand om henne in i de sista dagarna. Jag och hon pratade aldrig om sjukdomen, tills sista dagen då hon säger till mig varför jag? Alla i min familj ha dött av hjärtattack, varför ska detta hända mig? Hon hade hellre velat ha cancer, eller någon annan sjukdom som åt upp henne inifrån.
Det gör ont i hjärtat på mig, jag har haft två tuffa veckor och de gör ont på ställen i kroppen jag inte visste det kunde göra ont i. I vilket fall är jag tacksam för att de kom, att jag hann. Att jag fick se innan och även de se innan något annat hände.
Idag är det jobb som gäller och sedan har jag inga planer utöver det. Börja skriva en bok eller något... kanske.. kanske inte.. i hopp om att hitta mig själv. Jag funderar starkt på att sno en båt bara för att se hur långt jag kommer... någon som följer med?
Ha en fin torsdag.
De var här i två veckor och det var helt underbart samtidigt väldigt känslomässiga två veckor. Min farfar som är en av de bästa människorna jag känner har förändras så fruktansvärt mycket och har blivit en kall och hård man. Detta är inte hur han är. Han är en lustikurre, som skojar hela tiden och tar livet med en klackspark. Han har alltid älskat livet och allting det har att erbjuda. Han har alltid klarat av motgång i livet och sett det som något att lära sig utav. Han var självklart farfar som han alltid varit, dock annorlunda och så sårad. Han har aldrig varit seriös emot mig. Han ska alltid vara rolig. Men nu har vi haft så djupa diskussioner jag trodde jag aldrig skulle ha med honom. Självklart gör det ont att höra vad som händer, alllting som jag inte vetat eller har möjlighet att inte göra något åt.
Jag kan inte förstå hans hat gentemot hans egna barn, det är något som inte finns för mig. Jag kan för allt i världen inte förstå hur du vänder ryggen emot dina egna barn. Jag hoppas att under min livstid att jag aldrig kommer att uppleva sådan hat och sorg att göra så. Men vi har pratat mycket om hur farmor och vad som kommer att hända, vilket troligtvist kommer att hända inom snar framtidig. Läkare har sedan början sagt att hon kommer att vara relativt normal i 1-2 år och de är nu inne i tredje året och minnet försvinner mer och mer. Hon upprepar sig med jämna mellan rum och glömmer vart hon själv är.
Farmor är dock medveten om att hon är sjuk och att hon snart kommer att lämna sin kropp som ett skal med inget minne om vem någon är. Hon är medveten om hur dåligt fafar mår och hon är även lika medveten om hur han kommer att kämpa för att ta hand om henne in i de sista dagarna. Jag och hon pratade aldrig om sjukdomen, tills sista dagen då hon säger till mig varför jag? Alla i min familj ha dött av hjärtattack, varför ska detta hända mig? Hon hade hellre velat ha cancer, eller någon annan sjukdom som åt upp henne inifrån.
Det gör ont i hjärtat på mig, jag har haft två tuffa veckor och de gör ont på ställen i kroppen jag inte visste det kunde göra ont i. I vilket fall är jag tacksam för att de kom, att jag hann. Att jag fick se innan och även de se innan något annat hände.
Idag är det jobb som gäller och sedan har jag inga planer utöver det. Börja skriva en bok eller något... kanske.. kanske inte.. i hopp om att hitta mig själv. Jag funderar starkt på att sno en båt bara för att se hur långt jag kommer... någon som följer med?
Ha en fin torsdag.
2010-05-13 @ 11:15:23
