CooKie

Idag när min mor hittade hela vägen till min lägenhet som jag knappt hittar till själv kom hon med en påse med mina saker i. Hon tog även med sig en bok till mig som hon sa att jag kommer att älska. Min mor som känner mig så väl, har än en gång rätt. Jag kunde alltså inte låta bli att börja läsa den på bussen i väntan på att den efter alla långa stopp ska nå fram till min hållplats. Jag har nu spenderat min lunch med näsan i boken. Spelar Peter Lemarc högt i mina öron och njuter av varje mening i boken. Den är fantastisk. Jag beudrar de känslor och sättet hon skriver på.

Medans jag läser känner jag plötsligt igen mig, vissa saker som hon säger vilket jag själv knappt säger högt. Jag har varken en man, gift mig eller fem barn. Ändå förstår jag henne, ändå hade hon förstått mig. Jag vet inte om det är hennes känsliga och impulsiva sida som jag reflekterar mig själv i. Jag vet inte alls, men jag tycker om det. Jag tycker om boken. Jag vill känna henne.