Nytt kapittel avslutar det sista?

Spenderade min lunch tillsammans med Kim och Daniel. Vi gick till "wok 2 walk" och plockade till oss den fantastiska take away buffeen. Kinamat är något jag älskar. På riktigt. Med hela hjärtat, det gäller dock all mat. Det är dock jobbigt när man står där med sin lilla låda och fyller den till max, så att det nästan rinner över och inte går att stänga. Smått generad ska jag betala. Min låda är full. Medans grabbarna plockar till sig deras mat ( i varsin låda dubbelt så stor som den jag valde, det tar självklart längre tid). Kvinnan som tog emot min betalning har en son på fyra månader som satt smågrinig i en blåblommig vagn utanför restaurangen. Självklart fångade jag det lilla livets uppmärksamhet och han såg på mig med sina stora bruna ögon. Som om jag vora något annat än människa, något som han aldrig sett förut. Jag beudrar den nyfikenheten som syntes över hela hans ansikte. Han är modig. Grabbarna blir äntligen färdiga, lika nöjd som jag över att ha lyckats fylla lådan med allt vi ville ha.

Vi korsar den stora vägen precis utanför restaurangen för att sätta oss på de parkbänkar som riktar sig emot havet. Dunderhungriga, smågriniga och trötta börjar vi äta under tystnad. Snart pratar vi i mun på varandra igen. Energi källa. Solen, doften och ljudet av havet. Det goda sällskapet och tacka gud (och kina kocken) för den goda maten. Kim säger att detta är en pefekt dag på Malta. Jag och Daniel instämmer, på Engelska som tur är. Jag börjar dock förstå mer och mer Danska. De gånger jag inte gör det är det inte mitt fel. De pratar helt enkelt otydligt. Kanske är så. Det får mig att känna mig bättre. Denna härliga, avslappnade lunchen gör att jag klarar av de fyra långa timmarna som jag har kvar av mitt arbetspass.

Jag älskar mitt jobb, det gör jag verkligen. Det är stressigt men ändå lungt. Jag tycker det är roligt men svårt. Ibland alledels för lätt. Men idag vill jag hem. Hem till mamma, jag vill krama om mamma och bara hålla om henne i en kort tysnad. För att känna hela saknaden smälta igenom kroppen och ner genom golvet. Då jag blir hel igen. Jag läntar efter att se på min syster innan jag tar henne i min famn. Jag vill se henne i ögonen, jag vill se förändring som skett under sommar månaderna som vi spenderat ifrån varandra. Jag vill egentligen att hennes ögon ska spegla allt hon själv sett så att jag får se. Ja, jag längtar efter er. Så förbaskat mycket. Det är jobbigt att sitta still idag. Ack vad livet är orättvist?

Igår tog jag ett beslut. Litet eller stort. Det återstår vi att se. Kanske blir det ett stort steg i livet. Kanske påverkar det något ogjort som nu inte kommer att hända. Min morgondag kanske blir ett fantatiskt äventyr, just för att jag sa ja. För att jag valde det. För att jag vill. Det finns en skönthet i denna situationen, jag kan inte riktigt röra den. Det finns något spännande och ändå skrämmande. Varmt men ändå kallt. Har jag gjort rätt? Precis innan kändes det som om någon satte in en gaffel i hjärtat på mig och rotarede ett helt varv. Tills alla blodkärl sprack och hjärtat stannade. I en ljudlös sekund fanns ingen annan än jag och just den smärtan som gjorde grymt ont. Det fanns just då inget ärligare än det andetag jag tog just då. Inget mer naket, sårbart och litet. I denna stund, tro det eller ej, kände jag mig hel. Det var som om jag i en storm greppade tag i en grantopp. Där jag ska bygga hus tills stormen lagt sig. För det har jag lovat. Min löfte bor i granen. Tillsammans med mig och mitt känslomässiga oväder som jag lyckats kontrollera. Övning ger färdighet. Kan du då kan jag.

Ibland så är jag vacker, ibland så är jag ful. En stund kan jag vara duktig men sen så blir det strul. Vissa säger att jag måste vara en idiot. Det är säkert sant. Men mitt hjärta det är stort. Bra som fan. Känn kärleken imellan varje rad som fyller min blogg. Den är sann även i all idioti, den är på riktigt i reng och solsken.



"Gud, tack för maten, tack för familj och vänner, tack för spriten som fick mig att somna med både smink och klädrna på. Livet är bra."

2010-08-01 @ 19:57:58

Kommentarer

Postat av: Mikaela

Sandra, har hittat hit igen efter alldeles för lång tid och måste bara säga att du skriver så otroligt vackert och äkta. Var stolt över dig själv! :) Kram

2010-08-02 @ 00:03:58
URL: http://thatswhatfriendsarefor.blogg.se/


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback