Hur våra vägar möts.
Jag vill gärna skriva God Morgon. Men det stämmer inte riktigt eftersom det är tidig eftermiddag. Jag försöv mig imorse där jag låg så gott i Marias och Andreas extra rum. Sovrummet var så varmt och skönt och jag ville inte alls gå upp idag. Men jag hoppade in i duschen och drog på mig den närmsta klänningen och sprang till bussen. Jag ser bussen stå vid min hållplats tror dock att jag står alldeles för långt borta men börjar ändå små jogga, jag kanske hinner. Visst hann jag, när jag kom fram till bussen var den tom och det står en kort ilsken busschaufför utanför som skriker i en telefon. Det är nog något fel på bussen skulle jag tro. Jag ser över gatan och ser på Mc Donalds och tänker om jag hinner köpa frukost innan jag tar nästa buss. Jag vågade dock inte riskera det eftersom klockan redan var ganska mycket och man vet aldrig när nästa buss kommer. Det är ju Malta.
Där jag står och börjar bli små stressad, bilar överallt, bilar stannar där man inte får stanna, det står en buss här och människor börjar fyllas vid hållplatsen. Jag ser en kvinna i en ... Intressant frisyr om man kan säga så. Ganska krulligt, kort och en mini liten lockig toffs mitt på huvudet i en pippi långstrump hårfärg. Fast gammalt, urtvättat. Hon kommer små joggande, små svettig. Jag står en bit upp, av någon anledning antog jag att hon ville på bussen som stod där. Så jag sa till henne att det är nog något fel på bussen och så vi stod då, små svettades och väntade tålmodigt på att det skulle komma en buss snart. Efter att jag vankat och suckat lite så kommer bussen till vår räddning. Vi får dock stå. Bussen är full och det är ganska otroligt när man ser allas beteende på bussen.
Hur man ser två yngre tonårs pojkar flytta sig för en trött mor och hennes lilla knubbiga son. För en medelålders kvinna reser sig upp för en grå tant. Det är fint detta hur människor vet hur de ska bete sig. Att det finns hos andra människor att stå upp för någon annans skull. Tillslut blir en plats ledig och jag vänder mig om för att se på min gamla pippi som stod och höll sig hårt i stången. Vi fick peka åt varandra några gånger tills hon gav sig och satte sig. Då ser en man vad jag gjrode och bestämde sig för att resa sig för mig. Jag försökte få honom att sätta sig ner igen för han stod upp först när jag kom in i bussen. Men nej, det gick visst inte och jag fick ett leende ifrån hans kvinna han hade i sällskap. Hon satt dock ner. Jag sätter på musik i örat och plötsligt känns det som om bussen blev ljudlös och att ingen annan finns förutom jag.
Jag sitter och små svettas och har ändå ett lugn över mig. Trots det att jag kan bli sen av denna bussturen. Jag ser ut genom fönstret och ser ett asiatiskt par. Hon står och äter på något som ser ut som en pizza och han står med kameran och ler emot henne. Jag ser hur hon ställer sig till rätta och plötsligt får ett vackert leende på läpparna. Klick. Detta ögonblicket fångades troligtvist på kort. Detta ögonblicket fångade jag. Såg jag. Minns jag. Jag kommer aldrig att se just detta ögonblicket igen. När de framkallar dessa foton. Undrar om de tänker på hur många som också fångade detta ögonblicket i deras tredje öga, deras egna fotominne? Om jag såg det, hur många andra såg det då? Tänkte de som jag gjorde? Undrar det som jag undrar?
Vi fortsättar bussturen. Det är många stopp och trafiken orkar jag kan jag knappt tänka på utan att känna frustration. På bussen sitter denna knubbiga lilla pojken brevid sin trötta mamma. Han har på sig en röd T-shirt och svarta shorts, hans pappa är säkerligen engelsk fotbolls fan. Han är nog en liten britt denna. Jag ser varenda rörelse. Han är så fri, så spontan och det finns inget ont i dennes ögon. Inte ett ont ben. Självisk? Ja, vi pratar om någon som kanske är 4 ser ut som nästan 6 för att han är överviktig. Men hans lugn, hans sätt att bara finnas till och vara helt oventande och bara fångas av stunden han är i. Där vill jag vara, jag vill se genom hans ögon. Se vad han tänker nu, varför han ska röra fönstret i bussen? Varför lägger han båda händerna emot rutan? Det ser nästan ut som om han skulle slicka den när som helst.
Tänk denna lilla pojken. Kanske ser jag honom aldrig mer? Tänk så ser jag honom igen? Han kanske ser mig? Skulle jag känna igen honom, han känna igen mig? Det är så konstigt hur våra vägar möts i livet. Dessa människor som jag delade en bussresa med. Vem var lycklig? Vem var sårad? Vem var gift? Vem var otrogen? Vem var bög? Vem var gammal? Vem är en tjuv? Vem ljuger? Vem bor här, vem är på semester? kanske åkte jag buss med någon som en dag kommer ta min väska? Kanske åkte jag buss med någon som kommer bli min bästa vän om 10 år.
Det är så konstigt hur livet är. Hur våra vägar verkligen möts, hur mycket vi påverkas av människor. Hur mycket vi inte alls vet, hur mycket vi tror att vi vet när vi egentligen inte har någon aning alls. Hur vi väljer att ta till oss vissa människor. Hur vi väljer att inte släppa in någon. Väljer vi egentligen det? Har vi något val? Väljer jag vem jag ska älska? Väljer jag vem jag inte älskar och vem jag en gång älskat och vem jag alltid kommer att älska? Väljer jag själv vem som ska finnas i mitt liv eller inte? Har jag inte rätt till det?
Är jag verkligen i kontroll över mitt egna liv? Eller har jag tappat greppet om mig själv?
Där jag står och börjar bli små stressad, bilar överallt, bilar stannar där man inte får stanna, det står en buss här och människor börjar fyllas vid hållplatsen. Jag ser en kvinna i en ... Intressant frisyr om man kan säga så. Ganska krulligt, kort och en mini liten lockig toffs mitt på huvudet i en pippi långstrump hårfärg. Fast gammalt, urtvättat. Hon kommer små joggande, små svettig. Jag står en bit upp, av någon anledning antog jag att hon ville på bussen som stod där. Så jag sa till henne att det är nog något fel på bussen och så vi stod då, små svettades och väntade tålmodigt på att det skulle komma en buss snart. Efter att jag vankat och suckat lite så kommer bussen till vår räddning. Vi får dock stå. Bussen är full och det är ganska otroligt när man ser allas beteende på bussen.
Hur man ser två yngre tonårs pojkar flytta sig för en trött mor och hennes lilla knubbiga son. För en medelålders kvinna reser sig upp för en grå tant. Det är fint detta hur människor vet hur de ska bete sig. Att det finns hos andra människor att stå upp för någon annans skull. Tillslut blir en plats ledig och jag vänder mig om för att se på min gamla pippi som stod och höll sig hårt i stången. Vi fick peka åt varandra några gånger tills hon gav sig och satte sig. Då ser en man vad jag gjrode och bestämde sig för att resa sig för mig. Jag försökte få honom att sätta sig ner igen för han stod upp först när jag kom in i bussen. Men nej, det gick visst inte och jag fick ett leende ifrån hans kvinna han hade i sällskap. Hon satt dock ner. Jag sätter på musik i örat och plötsligt känns det som om bussen blev ljudlös och att ingen annan finns förutom jag.
Jag sitter och små svettas och har ändå ett lugn över mig. Trots det att jag kan bli sen av denna bussturen. Jag ser ut genom fönstret och ser ett asiatiskt par. Hon står och äter på något som ser ut som en pizza och han står med kameran och ler emot henne. Jag ser hur hon ställer sig till rätta och plötsligt får ett vackert leende på läpparna. Klick. Detta ögonblicket fångades troligtvist på kort. Detta ögonblicket fångade jag. Såg jag. Minns jag. Jag kommer aldrig att se just detta ögonblicket igen. När de framkallar dessa foton. Undrar om de tänker på hur många som också fångade detta ögonblicket i deras tredje öga, deras egna fotominne? Om jag såg det, hur många andra såg det då? Tänkte de som jag gjorde? Undrar det som jag undrar?
Vi fortsättar bussturen. Det är många stopp och trafiken orkar jag kan jag knappt tänka på utan att känna frustration. På bussen sitter denna knubbiga lilla pojken brevid sin trötta mamma. Han har på sig en röd T-shirt och svarta shorts, hans pappa är säkerligen engelsk fotbolls fan. Han är nog en liten britt denna. Jag ser varenda rörelse. Han är så fri, så spontan och det finns inget ont i dennes ögon. Inte ett ont ben. Självisk? Ja, vi pratar om någon som kanske är 4 ser ut som nästan 6 för att han är överviktig. Men hans lugn, hans sätt att bara finnas till och vara helt oventande och bara fångas av stunden han är i. Där vill jag vara, jag vill se genom hans ögon. Se vad han tänker nu, varför han ska röra fönstret i bussen? Varför lägger han båda händerna emot rutan? Det ser nästan ut som om han skulle slicka den när som helst.
Tänk denna lilla pojken. Kanske ser jag honom aldrig mer? Tänk så ser jag honom igen? Han kanske ser mig? Skulle jag känna igen honom, han känna igen mig? Det är så konstigt hur våra vägar möts i livet. Dessa människor som jag delade en bussresa med. Vem var lycklig? Vem var sårad? Vem var gift? Vem var otrogen? Vem var bög? Vem var gammal? Vem är en tjuv? Vem ljuger? Vem bor här, vem är på semester? kanske åkte jag buss med någon som en dag kommer ta min väska? Kanske åkte jag buss med någon som kommer bli min bästa vän om 10 år.
Det är så konstigt hur livet är. Hur våra vägar verkligen möts, hur mycket vi påverkas av människor. Hur mycket vi inte alls vet, hur mycket vi tror att vi vet när vi egentligen inte har någon aning alls. Hur vi väljer att ta till oss vissa människor. Hur vi väljer att inte släppa in någon. Väljer vi egentligen det? Har vi något val? Väljer jag vem jag ska älska? Väljer jag vem jag inte älskar och vem jag en gång älskat och vem jag alltid kommer att älska? Väljer jag själv vem som ska finnas i mitt liv eller inte? Har jag inte rätt till det?
Är jag verkligen i kontroll över mitt egna liv? Eller har jag tappat greppet om mig själv?
2010-06-14 @ 15:36:45
