CooKie

Jag hade en lång pratstund med min vän igår. Hon var hård och sträng. Hon höll hårt fast vid vad hon vet, vad hon tror på och det som hon känner. Det kändes som ett litet slag i ansiktet och jag tror att jag vaknade upp lite grand. Jag tror jag tog ytterligare ett steg i rätt riktning. Jag växte ännu en bit och jag lät mig själv acceptera ett faktum som jag bara är tvungen att hantera nu. Jag vet nu vad jag behöver göra. Jag vet vad jag måste göra. Jag vet att klarar detta. Jag får sikta mot stjärnorna och hoppas på att jag når trädtopparna i varje fall.

Jag är så glad och tacksam för familj och vänner. När det gör alldeles ont att se framåt. Finns inget bättre än en kram från en vän man håller kär.