CooKie

Jag minns människor jag en gång kände, människor jag en gång höll nära mitt hjärta.
I ett vackert, omtumlat, galet i mitt förflutna, där mina kära kunde se glädje och smärta.
De som en gång visste, de som såg. De som brydde sig. Det gör lite ont att tänka tillbaka.
Alla vänner som var mina, jag var deras. Ska man utan dem livet här och nu börja starta?
Jag tror på människan, deras gåvor , goda vilja och deras unika personlighet som de har.



Jag tror på att människan är min största lärdom, min källa. Utifrån dom bär min dag av.
Jag vill från om med idag.. föralltid i minnet? Ta vara på människor, av de jag hela tiden ser.
Jag ska minnas er, som lärde mig. Som delade med sig av en känsla, en tanke. För det jag ler.
Jag ska se utöver det som visas, jag vill med allt jag har lära mig förstå allas olika sidor.
Jag vill kunna bli en bättre person, veta mera och förstå. Att inte dömma förran man gått i deras skor.



Jag bryr mig inte om att i paris finns ett torn, att i vilken huvudstad det är i alla dessa länder.
Jag bryr mig om min kärlek, min familj och mina vänner, jag vill bara veta att jag håller i deras händer.
När deras värld faller, när de tar stora beslut i det liv vi ska klara av tillsammans. Att veta att ingen är ensam.
Att kunna ge något till människor, så som de ger mig. Att lära människor så som de lär mig.
Att vara så det bästa jag kan vara och bli, genom det hjälpa det som behöver. Att räcka ut en hand.



Att få skratta tillsammans, gråta tillsammans, bråka lite grann och leva och sätta hjärtat i brand.
Jag vill se när solen gå upp för att inte missa en sekund, jag vill ligga i gräset och se hur det blir grönt.
Jag vill springa naken runt huset och känna att jag är alldeles tokig, för att känna att jag faktist lever.
För att få gråta en hel dag för att få skratta tillsammans med min kära hela nästa dag. Att få vara så som jag är.
Att få göra det jag alltid velat göra, bara för att jag kan. För att man faktist måste, vi lever ju idag.




Nu och då, här och nu.