CooKie

Ja, då är farmor och farfar här och vi jobba för fullt. Imorgon och lördag är jag dock ledig då ska jag jätte hänga med dom, nästan vara alldeles jobbig, har ju inte sett dom på två år. Känns helt galet. Men ändå så underbart att få träffa dom. Men det händer mycket på två år och det märks , syns och känns. Men det bästa är att jag är fortfarande den lilla ivriga flickan, farfars lilla favorit brunögda prinsessa. Det är som om jag träffade dom igår, det är som om de alltid varit här. Jag är så lättad, glad och lycklig över att de är här. Samtidigt rädd för det som händer, människor åldras. Det är naturen, livet har sin gång. Jag förstår det. Men jag vill inte riktigt acceptera det. Jag tycker inte att jag fick all den tid, jag var här och de var där. Jag borde fått mera tid. Fler minnen. Jag blir ledsen men samtidigt glad för de underbara stunder jag faktist har haft med dom.

Vi må ha levt i olika länder, inte setts så ofta som andra familjer kan ha tid att göra. Men ändå känner de mig så väl. Jag känne de så väl.  Vi är familj, vi är ett och jag har fått de bästa far-föräldrarna som finns.
Det har slagit mig så hårt, som ett slag i magen hur mycket jag egnetligen saknat dom. Saknar dom än.

Hur de luktar, hur de rör sig, hur de pratar, vad de väljer att säga. Deras helt underbara sätt att behandla varandra, de vackra ord de säger. Deras härliga skämt. De är fortfarande som de alltid varit, lika underbara, lika konstiga, lika stränga. Jag är glad över det.

Jag lovar att snarast lägga upp foton och berätta om allt vi gör. Det har bara varit så mycket på jobbet och i livet just nu. Har inte funnits tid att blogga.

Här skiner solen och det är underbart varmt ute, hoppas ni alla får en bra torsdag.